Det gör så ont......
Jag och syrran i slutet av denna sommaren.
Jag vet faktiskt inte var jag ska göra av tomheten.....hon finns här inte mer..........jag finner mig varje dag med telefonluren i handen för att jag ska ringa henne, min älskade lillasyster, hon som inte finns här mer.
Det är så outhärdligt tomt , det gör så ofattbart ont............att inte kunna lyfta luren och bara prata, så där som man alltid gjort............
Hon var ju den som verkligen kände mig........vem gör det nu...........
Jag vet faktiskt inte var jag ska göra av all smärta för den är näst intill outhärdlig, jag kan gråta tills tårarna tar slut jag kan skrika tills rösten tar slut men det hjälper inte............Hon finns inte här och det smärtar mig så in i själen djupt.
Jag vet i mitt huvud att smärtan kommer att minska, att jag kommer att lära mig att hantera detta och leva med det men..............just nu hjälper inte det för det gör "så in i helvet ont", så ont att sorgen är näst intill outhärdlig.
Jag saknar dig älskade lillasyster, jag saknar dig varje dag varje timme varje minut.
Jag vet att du är med mig för evig ...men jag saknar dig, här och nu, på jorden, här hos mig, NU.........
Jag kan faktiskt finna viss tröst när jag lyssnar på Coldplays Fix You, Carolina sjöng den så otroligt fint och känslosamt på min systers begravning, tänker faktiskt att hon gjorde det bättre än orginalet. Musik kan faktiskt, om något, hjälpa till att hela, faktiskt, det om något.
Älskar dig du lilla, stora lillasyster, du som faktiskt LEVDE in till sista andetaget, det andetag som du sparade tills alla dina tre döttrar kommit i in i rummet , först då kunde du dö... så typiskt, som du skulle sagt, men som jag nu säger åt dig, så typiskt............ . Kram från Storasyster
Nu har hon äntligen fått ro..............
Min syster dog 11/1 kl 01:00 med barnen, mig och sin familj runt sig. hon fick dö hemma lugnt och stilla med barnen som läste ur boken om Burkpojken. Hon fick precis som hon ville min älskade syster, barnens älskade mamma och min pappas älskade dotter.
Tack för alla kommentarer och varma deltagande.
Kram Kicki
Man är med om mycket här i livet.....men att få rädda livet på någon .....ja det känns speciellt...
Min "brandsäkra" adventsljusstake.....
Ja "Herre Gud" hur mycket ska en människa klara, det är en tanke jag tänkt många gånger sedan i våras då jag fick beskedet att min syster har cancer och är döende...... Men vet ni vad, än så länge lever vi vidare och vi har faktiskt, trots svåra omständigheter, haft en fin och rolig jul.
Det har "runnit mycket vatten under broarna" och vi har varit i "helvetet och vänt" många gånger men som jag sa till min 15-åriga systerdotter (vi satt vid detta tillfälle och grät på en toa och macaran rann....)
Man lär sig leva under alla möjliga och omöjliga omständigheter och vi lär oss leva under dessa ............ och...faktiskt....det gör vi, vi har LIVSKVALITE......... Trots allt.
Vad som fick mig att åter skriva på denna saligen eftersatta blogg är följande historia.
I går när jag är på väg hem från jobbet (jag är ju sjuksköterska för den som inte vet) och är på väg hem från jobbet.
När jag går till "busskuren" ,där jag ska byta spårvagn, är det första jag ser, en liten tanig kille med en luva över huvudet, han är "likblek" i ansiktet. och blå om läpparna............
Jag går fram och tar tag i hans arm och frågar hur han mår..............han tittar på mig med en "tom blick".
Jag frågar "vad har du tagit tagit ?" Om han "bara" druckit alkohol?
Han bara tittar på mig...........
Då ser jag i ögonvrån" ett "bylte" i hörnet i busskuren.......där ligger en, om så möjligt, ännu tanigare smal liten figur...........HAN ÄR MEDVETSLÖS............Andas han, jag kan inte riktigt avgöra...........Kräver handling som ni förstår........(jag vet nu att jag ska ha med mig någon form av andningsmask i min ryggsäck, handsprit har jag redan "fattat "att jag ska ha med mig...........för vissa tar det tid..... jag är lite långsam ibland men detta är första gången som något så allvarligt som att rädda liv , händer mig utanför min arbetsplats, det är så lätt på jobbbet där finns alla apparater alla mediciner ja ni vet allt det som är "hemtamt" , där vet jag hur allt ska göras, här var jag helt på egen hand, utan all hjälp.........)
Jag ser hur det"bubblar" ur näsan på detta "taniga bylte" i hörnet på busskuren.
Vad göra........Jag lägger snabbt denna lilla taniga kille på sidan samtidigt som jag slår 112 på min mobil................
Jag "håller kille nr 2 på mitt knä så att han kan få ut sin spyor utan att få ner dem i sina i sina lungor.........
Jag ger andnigshjälp åt "det taniga byltet i hörnet" (tro att man är glad när man ser "välkända ansikten i ambulanserna som anländer...........)
Ja, som ni förstår så "eskalerar" denna historia till stora dramatiska mått, 4 ambulanser och "snabba ryck" .
Som tur är "dyker det upp" en sjuksköterska till , också hon på väg hem från jobbet , hon kan snabbt få koll på läget...........fatta att vi hade lite "adrenalinpådrag"......... vi två får snabbt ett gott samarbete, hon och jag.
Vad som verkligen "stör" mig i denna situation är att här står många vuxna personer som bara "vänder bort huvudet" samt att att de ungdomar som befinner sig på platsen (detta är utanför en av utgångarna till Liseberg!!!!!!!!!!!) står och SKRATTAR!!!!!!!!!!!!
JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Som tur är får jag tillfälle att följa upp detta!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag fick också tillfälle att prata med 3 av de ungdomar som stod och skrattade åt situationen..................
De förstod verkligen allvaret i denna situationen, det känns bra att ha påverkat 3 personer i rätt riktning.
Jag vet ju att ni 3 systerdöttrar läser denna blogg och att ni är lite "sura" över att jag inte har uppdaterat men,
NI VET JU VARFÖR,eller hur?
Men jag vet också att ni tre har handlingsberedskap, men jag upprepar............SOM TJÖTMOSTER............
Lämna ALDRIG varandra.
Följ ALDRIG med någon från befolkat område oavsett HUR BRA erbjudande ni än får..........Vad som än erbjuds.
RING någon av oss vuxna först vad ni än gör, vad som än erbjuds..............NI VET............Vi kan ge bra råd.............Vi kan ALLTID finnas till för er...........VI dömmer aldrig (nu talar jag för mig själv och, ni VET, RING, RING............)
Om ni hamnar i en situation som den jag beskrivit ovan...........Lägg personen på sidan och ring 112, tveka aldrig på det..............bättre att ringa en gång för mycket eller hur...........
Jag vet att många tror att det är "farligt" att ringa 112 men.............. du får faktiskt prata med en person som är van att handha svåra situationer SÅ TVEKA INTE de på SOS alarm vet att ställa de rätta frågorna....................
Gott Nytt År till er alla Kram Kicki
Nu kan man kalla sig för magister............har en examen i alla fall...........
Här firas med chokladmarsipancigarrer från Bräutigams. (obs den som ser något obcent i denna bild bör fråga sig själv varför......... vi äter chokladcigarrer i alla fall och goda var de.........)
Idag har äntligen 2 års kämpande nått en seger, idag blev vår magisteruppsats i Kardioligisk vård godkänd.
Om nu någon trodde att det då var slut på allt arbete ja då trodde ni fel nej nu ska alla korrigeringar, ändringar göras samt omberatbetning till publicerbart "artikelformat" startas.
Men för mig känns det underbart skönt att äntligen, äntligen se ett slut i denna "akademiska tunnel" inte minst för att min syster får vara med om att uppsatsen äntligen blev klar (hon har ju fått utstå mitt oändliga tjat om denna för....b....... uppsats).
Dagen höll på att gå alldeles åt pepparn då en av mina medkumpaner är "väldigt" gravid och var VÄLDIGT illamående denna morgon och min andra medkumpan har "scenskräck". Då är det skönt att kunna plocka fram sina gamla kunskaper och erfarenheter, för JAG är varken gravid, illamående eller lider av någon som helst scenskräck nej för mig är det tvärtom jag ÄLSKAR att stå på scen (har ju ett teaterförflutet) så visst allt ordnade sig alldeles utmärkt trots de från början lite knappa resurser som stod oss till buds på morgonen.
Vad familjen beträffar så LEVER vi på vi planerar nu en jul tillsammans och hoppet det släpper vi inte, aldrig i LIVET.......... Man lär sig leva under alla möjliga omständigheter.
Vi har lärt oss att leva med de, i mångas ögon, kanske grymt jobbiga omständigheter som det innebär att leva med en älskad anhörig som är "som det heter " döende.
Jag har som ni för står tänkt mycket sista halvåret och är det inte så att vi alla alltid är döende på ett vis för dö det ska vi ju göra, det kan vi ju vara helt säkra på eller hur...........vi vet inte när..............ingen vet det.................så är det. Något jag försöker att lära mig nu är att LEVA tills jag dör och göra det NU, LEVA alltså.
Kram på er alla "bloggissar"
Minnen.........
Jag och min lillasyster för längesedan.
Minnen blir suddiga med tiden kanske är det därför som jag knäpper och fotar min syster och systerdöttrar i tid och otid, jag är helt enkelt rädd att minnena ska bli suddiga om jag inte har dem på färska foton.
Min mamma dog för 6 år sedan, när jag försöker minnas henne kan jag ha svårt att se henne klart och tydligt framför mig då tar jag fram ett foto och vips är hon där.
Eller en doft som för mig till en speciell händelse ett minne som manas fram och blir klart och tydligt för en liten stund.
Min syster är som en "seg engren" brukar jag säga till henne, hon vägrar ge upp livet det är bara så, mot alla odds har hon nu överlevt snart 6 månader det som från början skulle vara på sin höjd 1 månad............
Kram
Ibland behövs det inte mycket.........
Ni som läser denna blogg ibland vet ju att livet är tungt och tufft för mig och min familj men tänk att ibland behövs det inte mycket för att lätta upp livet.
Skorna på bilden ovan köpte jag i går när jag var med Carolina (FilurLina) och hennes man och hälsade på hennes syster med familj i två härliga avslappnade och fina dagar (tack för det....)
Jag har glatt mig åt dessa skor hela dagen idag när jag använt dem på jobbet.
jag vet inte hur alla ni andra "funkar" men jag måste få skriva att jag är väldigt glad över att jag har en sådan förmåga att glädja mig över dessa till synes små och obetydliga ting.
Livet går på och vi klarar oss bra och glädjs åt den tid vi har, än en gång skriver jag detta Livet ÄR härligt så njut av det.
Kram på er alla där ute.
Det var något med ögonen idag........
Inom loppet av en timme på väg hem från jobbet fick jag fyra starka kommentarer om mina ögon....
Det hela började med att jag gick ut från jobbet, "pluggade in" öronpropparna och satte på radion och naturligtvis spelas det en riktigt "smörigt tårddrypande" sång. Jag som just nu i livet är så känslig för allt ja, jag får ju tårar i ögonen direkt, tänker på min syster, tänker på barnen och min pappa, tänker på hur livet har varit..............ja ni vet..........jag är ju som sagt extra känslig för tillfället.
Bussen kommer och jag stiger på och stämplar mitt kort och tittar upp på chauffören, då säger han, "på bruten svenska" -"Inte ska så vackra ögon vara så ledsna" jag log lite skevt och blev naturligtvis ännu mer berörd.
Väl framme vid Korsvägen (hållplats vid Liseberg) sätter jag mig på en bänk och fortsätter att lyssna på min radio,
i ögonvrån ser jag på pojken bredvid mig på bänken (runt 12 år) han ser orolig och lite ledsen ut, rätt som det är knackar han mig på axeln (jag har ju hörlurar på) jag "pluggar ur" och frågar vad han vill.
Han berättar att han har varit på Liseberg och blivit av med sin plånbok och mobiltelefon så nu vet han inte hur han ska komma hem.
Jag lånar honom naturligtvis min telefon så att han kan ringa mamma (här börjar "gossen" att gråta) jag pratar med mamman och ger killen ett spårvagnskort så att han kan ta sig hem. Vi sitter på bänken han och jag (han är nog lite generad över att han börjat gråta) jag undrar varför han frågade just mig om hjälp -"Du har snälla ögon" svarar denna lille kille ja ha, jag tänkte inte så mycket vidare på detta hans spårvagn kom och jag hoppade på min.
Nästa hållplats är vid Chalmers en man reser sig upp för att gå av han vänder sig om och våra blickar MÖTS så där som jag inte har varit med om på så länge jag kan minnas. Han har mörbruna vackra ögon och jag kan inte sluta titta..............precis innan han går av säger han till mig "-Du har väldigt vackra blå ögon" sedan ler han och försvinner i folkmassan..........VAD HÄNDE............jag kände mig helt omtumlad.
Vid nästa hållplats stiger det på en man som ser lite undrande ut han tittar på "spårvagnsnätets" karta och sätter sig bakom mig. Snart "knackar" han mig på axeln (jag har ju fortfarande lurarna på) jag tar av dem och han börjar fråga mig om vägen, på engelska. Jag förklarar hur han ska ta ta sig dit han ska. Eftersom jag ska åt samma håll och han ska av en hållplats efter mig samt att resan innebär ett byte (där flera alternativ finns att välja på för att komma dit han ska) så "håller jag ett öga" på honom och visar och pekar några gånger så jag vet att han kommer rätt.
När jag ska gå av så säger jag på min bästa skolengelska att han ska gå av vid nästa hållplats. Vad säger då denne trevlige man jo..... -"Thank you for your kindness and I have to say, you have they most beautiful blue eyes I have ever seen ( med överseende för min stavning och hur jag uppfattade vad han sa......................)
Jag "tummlar" av bussen........... Vad var det som hände under denna knappa timme......Alla dessa kommentarer om mina ÖGON.
Resan som började i tårar slutade med att jag gick vägen hem med ett stort brett leende på mina läppar och tänkte att livet kanske ville visa mig att det är ok att vara lycklig och glad trots att det är svårt i livet just nu.
Livet är bra härligt trots allt.
Kram på er.
Bilproblem..gråt och tandagnisslande..konsert men EN öronpropp.
Konsertbild från konserten igår ja han Justin ni vet, jag ska villigt erkänna att jag inte visste så värst mycket MEN jag blev absolut positivt överaskad.
Det var mycket bra MEN JÄ.............. högt ljud och jag lyckades tappa en av mina öronproppar i mitten av detta spektakel men, men vad gör man inte................. mellansysterdottern njöt i fulla drag och var ssssåååååååå imponerad av både försångerska (vet inte vad hon heter) samt andra artister som dök upp..........
Det är värt öronsus, värk i fötter och ben samt för lite sömn när jag sneglar åt sidan och ser min systerdotter stråla, leva, dansa och le och att sedan få gå tillsammans hem i natten småpratande om "ditten och datten" gå in på en nattöppen affär och köpa frukost, det är verklig lycka för mig.
Vem bryr sig i det läget om att vi ska få sova ca 4-5 timmar för att min systerdotter måste med ett tåg 06:02 för att "inställa sig" på arbetsförmedlingen i den stad hon nu bor.
Nu höll det ju på att inte bli någon konsert alls eftersom vår fina älska bil (har ju den ihop med Carolina FilurLina och hennes man Daniel) "ökenvind" i söndags när jag skulle starta den bara var "helt död". ................
Då började jag gråta, jag orkade bara inte med att bilen skulle "paja". För livet är just nu så jobbigt ändå.
Först på plats är systerdöttrarnas pappa ( ja alla som undrar, jag har i detta läge genom tårdränkta ögon "lusläst" manualen där alla meningar slutar "du bör ta bilen till en volvoverkstad........" Hur då?????????)
I alla fall, han, barnens pappa alltså, kavlar upp ärmarna på tröjan, tittar med "kännarmin" ner i motorn, hummar lite, ber mig utföra diverse manövrar men........ inte ett ljud.
Jag ringer nu Daniel och visst....... han fixar allt, eller rättare sagt, vi har en "dunder duper" försäkring så jag har hjälp på plats inom en timme, jäpp det fungerade. Också denne man (Anders med den stora bärgningsbilen) kavlar upp ärmarna men han hummar inte ett dugg han utan konstaterar snabbt att
-"batteriet är slut".
(han har nu startat bilen med hjälp av sin "hemliga låda").
Men vad ska jag göra nu frågar jag
-"ja du får köra till Göteborg och inte stanna innan du är framme............men, men, men jag ska ju åka i morgon.
Det som nu händer är för mig ett exempel på skillnaden mellan storstaden och landet.
Anders tar genast upp sin mobil (det ÄR söndag) och ringer sin kompis Bosse som naturligtvis har ett "sprillans" nytt batteri av precis den sort jag behöver. Det är bara för mig och mellansysterdottern att åka till Bosse och han fixar allt på tre sekunder utan att ta ett öre betalt för arbetet.........TACK SNÄLLA Anders och Bosse.
Men framför allt Daniel och Carolina ni ÄR verkliga vänner när man som bäst behöver dem Kram Kram.
Två regnvåta och glada konsertbesökare.
Kram
En dag...........som en hel semester.........
Amundön 070611
Tänk att en dag kan kännas som en hel semester.
Idag har vi varit ute på Amundön, det är så vackert och underbart med den varma sommaren när man ligger i den stilla havsbrisen på en klippa vid havet.
Ni som läst denna blogg vet att jag har det "lite tajt" så att säga.
Jag vet inte när jag var ledig sist jag har tillbringat min tid på sjukhus eller i bilen på väg någonstans eller............
Som sagt det är tungt men det går. Just nu är det lite stiltje och lungt och jag har kunnat åka tillbaka till göteborg för att arbeta men idag var jag bara tvungen att vara ledig bara få vara en stund.................och vad är då bättre än klipporna på Amundön, trevligt sällskap och god mat.
Denna veckan tar mellansysterdottern studenten. floristprogrammet, det ska vi naturligtvis fira så gott vi bara kan min syster kan ju inte vara med på sin dotters student men tack vare tekniken så kan vi både prata och skicka bilder precis när det händer så att säga.
Kram på er alla.
Vi är vid gott mod som ni ser.....
Hon är en kämpe min syster jag blir bara mer och mer imponerad av hur hon hanterar sin situation.
Jag är så glad för att vi kan skratta, gråta och prata i en salig röra.
För ni ska veta att det är inte lätt att vara sjuk man behöver nästan var frisk för att klara av att kämpa med hemvård och allt som ska organiseras helst ska vi anhöriga sköta så mycket av vården som möjligt. Men icke andra får vårda VI ska ENDAST finnas till och vara tillsammans.
Jag tänker mycket på detta i denna situation för nu vet ju jag hur systemet fungerar och kan ställa krav men hur i H-vete har många människor det. Jag tror att man "spelar" väldigt mycket på människors skuldkänslor i sådana här situationer. Jag vet i alla fall att jag aldrig gör det i mitt jobb så jag är lite förvånad över hur litet engagemanget är men kanske det beror på rädsla man blir så påmind om sin egen förestående död......................
Jag vill ge en alldeles speciellt stor kram till min äldsta systerdotter som 20 åring tvings hon bli vuxen snabbt men oj oj oj vad hon gör detta bra................ tack för att du finns du lilla rara människa.
Jag har alltid sagt att när jag behöver en rollator så ska den vara svart med nitar på och se vad har min syster utrustats med ..... ja inga nitar men näst intill svart och metall tufft värre gissa vem som gillar att prova den på allehanda sätt hum.....
Kram på er alla där ute......
Nu är det vackert............ I naturen alltså........
Lite trött efter att ha arbetat 10 timmar i natt.......
Nu är det vackert när naturen sprakar av liv. Ni som läst denna blogg vet ju att min syster är allvarlig sjuk.
De sista månaderna har varit som att leva i en bubbla inget av det som händer går riktigt in, vi har levt dag för dag.
Men faktiskt så har även mitt inre börjat reagera det känns som om jag börjar våga leva lite igen jag känner att jag stämmer överens med naturen just nu. Inte för att jag sprakar på något vis MEN jag känner att jag är levande att jag får lov att känna glädje över mitt liv och i och med det också kunna känna glädje över min systers liv.
Vi har inte så lång tid kvar tillsammans men den tid vi har den ska vi LEVA.
Bilden ovan är från en restaurang i stan där Carolina (FilurLina) och jag slog oss ner i går, vackra färger och vacker miljö vad kan man mer begära tänker ni jo................SOYAMJÖLK....... som vegan är man alltid beredd med en paket i väskan. Jag vet inte vad alla ni andra har för måsten i era handväskor men vi veganer vi har soyamjölk så att vi alltid kan få en anständig cappuccino.
Att ta vara på livets små glädjestunder..............
Tänk vad livet kan ändras snabbt, vi i familjen lever just nu dag för dag och så är det bara.
Just nu har vi fått lite tid tillsammans min syster får behandling som just nu gör att hon orkar och kan "vara med".
Vad gör då vi............... jo vi drar ut henne på shoppingrunda hon i sin specialrullstol med oss (jag och hennes döttrar) som förare ja hon får ha ett starkt psyke min syster när vi "drar igång".
Det var en fantastisk dag i går när vi allihop fick vara tillsammans och njuta av livet och varandra och bara vara....
Man blir tacksam för de små tingen i livet när allt ställs på sin spets.
De sa att hon var utbränd........
Söndag för snart tre veckor sedan fick jag ett fruktansvärt besked, mitt ute på vattnet i rykande storm på en färja mellan Tyskland och Sverige. Min pappa ringer och berättar att min älskade lillasyster är allvarlig sjuk, så sjuk att hon inte kommer att leva så länge till...................................................
Detta är min värsta mardröm, det är inte sant............. jag fryser in i märgen......................................Men det är sant.
Det som från början var en utmattningsdepression var en livshotande sjukdom som inom en snar framtid kommer att ta hennes liv.
Hur ska man reagera i sådana situationer, själv blev jag iskall, jag frös så att jag hackade tänder, jag "satt fast" på en förbannad färja som inte kunde lägga till för att det blåste stormstyrkor.
Sedan kommer anklagelserna hade jag kunnat upptäcka detta? vad har jag missat? ja alla frågor som dyker upp....... de leder ingenstans för som jag själv brukar säga "det vanliga är oftast det vanliga" man kan inte gå omkring i ett katastroftänkande.
Nu är vi här och nu och vi gör så gott vi kan i denna svåra situation jag, min pappa och framför allt min systers tre barn.
Vi klarar detta för vi måste....................
Jag ser ALLA avsnitt av Cityakten..forts på skumma saker
Ja det är sant, jag ser faktiskt ALLA avvsnitt av Cityakuten, det är faktiskt lite skumt med tanke på vad jag jag arbetar med. Ibland har jag haft med mig inspelade avsnitt när jag ska jag arbeta nattskift så att vi kan "tiita på jobbet på jobbet" så att säga. Helt sjukt faktiskt men så är det bara.
Det hela är så allvarligt stört hos mig så att jag för några veckor sedan, på bussen på väg till ett kvällsskift, kommer på att jag glömt programera in inspelning av veckans avsnitt.......Panik........ jag sände ut "panik-sms till ett antal vänner för att försäkra mig om att någon spelade in detta avsnitt.
När jag kommer till jobbet visar det sig att min arbetskamrat (som är lika "störd" på detta område , jag VET att du smygläser denna blogg ibland) hade "sett till" att detta avsnitt blev inspelat så jag fick låna hennes.
Ja ni förstår vilka bekymmer vi har, vilka fruktansvärda i-landsproblem vi brottas med.
Nu är det spännande värre med slitningar i förhållanden och nya spirande sådana och Dr Pratt......Herre Gud han blev ju anhållen... ja för oss som följer serien .....Det är mycket nu.
Akuta Kramar
Utmaning....sex skumma saker om mig själv hum.........
Min kära vän carolina (FilurLina) har utmanat mig pust...............
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Sex underliga saker om mig själv.
1. Jag överlevde min 1-årsdag trots att jag åt "annelinpenna" och drack blommvattnet som liljekonvaljerna stod i..... båda sakerna livsfarliga för så små barn, för lilla mig alltså.......
2. Jag har varit i en kinesisk stad i tre dagar och trott att jag var i en annan och dessutom en månad senare fått detta berättat för mig av en helt utomstående person som inte visste att jag var den personen.......krångligt........flitiga läsare av denna blogg vet vad jag menar då jag skrivit om detta i ett tidigare inlägg.
3. Efter att jag låtit en flera meter lång boaorm slingra sig runt mig fick jag hybris så när jag och Carolina (FilurLina) skulle ut för att titta på valar så tog jag inget "sjösjukepiller" JAG ÄR OCH HAR ALLTID VARIT REJÄLT SJÖSJUK...................
4. Jag har, mitt i natten, klivit upp på en vulkan iklädd kort röd kjol, ärmlös topp, blå tygskor och blå handväska.
På toppen av vulkan mötts vi av ett tyskt och ett Italienskt "team" alla välutrustade med riktiga vandrarkängor ja ni vet hela "fjällrävenkittet" och där kom jag med min lilla handväska............ fantastisk soluppgång kan jag meddela.....
5. En gång blev jag förbannad på sovjetisk gränsmillitär (detta var 1986) vilket föranledde att alla som åkte i vår kupe på tåget fick ta fram allt sitt bagage och "rada upp" i korridoren allt för att vi skulle förstå vem som ägde makten........ när vi fick packa tillbaka våra saker igen så upptäcker jag att min schweiziska fickkniv är borta.
Som tur var så kunde en av passagerarna ryska, han "avrådde starkt" från att jag skulle "framhärda" i mina försök att få tillbaka kniven.......då gränsmillitären hade automatvapen OCH nu min kniv så avstod jag från vidare klagomål.............Jag och mitt humör..........
6. Jag skrattar väldigt ofta "offentligt" när jag är ensam och upptäcker något roligt detta föranleder, har jag upptäckt, ibland lite misstänksamma blickar från omgivningen (är hon klok i huvet...SKA vi vara lite rädda för henne eller..)
Skönt nu behöver jag inte skriva fler underliga saker om mig själv (jä........... utmaning Carolina).
Jag är ju inte så flitig bloggare som du är Carolina så det blir svårt för mig att hitta 6 stycken att skicka till då du skickat till både Tobbe och Majs och Christina redan verkar vara involverad.
Men jag utmanar Lena och Erica att skriva på min blogg.
Kram
